Tänk vad fort tiden gick. Fyra år har bara susat förbi och så plötsligt är allt det goda över. Och som vanligt så slutar det alltid på topp. Jag pratar om skolavslutningen, som ärligt talat var det konstigaste jag varit med om. Samtidigt som jag gapskrattade så störtgrät jag, kramade folk hit och dit och nu sitter jag hemma. Vi har sommarlov, det är ingen vanlig helg. Vi slutar nian och underbara 9D är inte längre ett presens utan ett imperfekt.
Jag minns allra första dagen jag mötte klassen. 12 år var jag.
Vi elever från Norra Ängby skola satt under ett stort träd i skuggan blyga och förväntansfulla. Vid cykelställen satt alla Södra Ängby elever och glodde på oss. Och då menar jag verkligen att de glodde, precis som om de aldrig sett en 12åring på dryga 150 cm förut. Vi delades in klassvis och som vanligt så var det någon som kommenterade att Carolina och Johanna VERKLIGEN INTE såg ut som tvillingar. Ingen av våra mentorer var där, Anders hade problem med någon visdomstand och var på operation om jag inte minns helt fel. Så istället möttes vi av Inger Adriansson som fick bokstavligt talat släpa oss bort till en person vi inte kände för att vi skulle få träffa nya människor. Själv hamnade jag näst längst bak i klassrummet på fönstersidan bredvid min då nya klasskamrat Patrik W. Vi skulle rita av varandra utan att titta. Jag tog det såklart fullt seriöst, till skillnad från Patrik som efter någon minut gav upp och ritade mig så att jag mer såg ut som en kille än en tjej. Jag hade ingen aning om hur man stavade Backyard babies som var Patriks favoritgrupp. Jag minns också att jag blev helt förskräckt när jag hörde Mursal viska "fuck you" när Inger inte hörde på och att Jennifer tjuvkikade när hon skulle rita av Rana (tror att hon hette så). Jag minns också att jag var orolig över att jag skulle komma försent till varenda lektion tack vare att jag inte hittade salarna och att det borde tryckas kartor över alla klassrum. Detta var mitt första minne av klass 9D och fyfan va med saker vi har hunnit göra sen dess. Det går helt enkelt inte att hitta en bättre klass än denhär. Jag är så himla glad över att dehär minnet bara är ett av alla tusen minnen som jag fått dela med er och fyfan vad hemskt det är att skriva att jag aldrig kommer att komma tillbaka till sal A245 och veta att där väntar en klass som är värd mer än guld. Anna